Jag är ganska omotiverad att kritisera religion. Ja, alltså, religion som i tro. Vissa religiösa företrädare har jag inga problem att höja både ett och två ögonbryn mot.
Men religion.
De vänner jag har som är kristna exempelvis, är fantastiska människor och deras tro är nåt slags nav i deras liv, ett slags gyro för att alltid kunna se vilken sida som är upp, ungefär. Ingen av dem är fördömande mot mig som icke-troende (de skulle knappast vara mina vänner då) och jag blir ibland nästan lite avis på den trygghet tron bistår med i deras liv.
Ofta när jag läser vissa argument mot religioner så blir jag lite tveksam. Visst, för mig är det ju självklart att det inte finns någon gud eller så, men i sakens natur ligger att det spelar ingen roll om exempelvis vetenskapen stöder “min sida” av det myntet. För det handlar ju om tro ändå, trots allt, inre egen övertygelse. (Jag tycker det är viktigt att människor har den sortens frihet.)
Över huvud taget har såna diskussioner en tendens att rusa iväg i debatter om huruvida Gud existerar eller inte, och vad jag kan uppleva är lite vid sidan om vad som egentligen behöver diskuteras: Religiösa företrädare och organisationer som behöver både granskas och förändras.
Katolska kyrkan, exempelvis, fick en rejäl genomkörare av Stephen Fry (del 1 och del 2) för ett par år sedan under en offentlig debatt anordnat av Intelligence Squared (ett brittiskt forum för samhällsdebatt) — oerhört tänkvärd och får inte missas. Magnus Westerstrand tipsar dessutom om en debatt där religioners godhet debatteras mellan Tony Blair och Christopher Hitchens som jag tycker ni ska ta och avsätta en stund till att lyssna på också.
Just nu är det en ganska spännande period i historien där huruvida religion är en kraft för gott eller ont diskuteras mer eller mindre civiliserat. Det märks kanske inte så mycket i de explosiva utspel man kan se från fundamentalister i olika läger och därmed blir mer “nyhetsvärdiga”. Men den pågår och är ganska stark och — inbillar jag mig — utvecklande.
Tro i sig hotas inte av att människor som exploaterar den sätts under lupp och ställs till svars, tänker jag. Men tron är det som hela de här problemen bygger på och har sin grund i så det är som sagt inte helt lätt. Hur mycket jag än vill skilja de två åt, så är det stora gråzoner, helt klart och därför ett ämne jag försökt i möjligaste mån undvika. Men i längden gör ju inte min tystnad och obeslutsamhet att det som behöver förändras påverkas.
Hur kritiserar man kyrka utan att kritisera tro? Går det? Ska man det?
